July 9, 2001 - Stockholm, Sweden - Globen

Media Review:

Expressen

NŠstan Gudomligt, U2

Halleluja, vilket drag! Det U2 presterade i Globen i natt var klassiskt, vŠrldsklass, nŠstan gudomligt.

Av Anders Nunstedt

Jag har redan sett tvŒ spelningar av den hŠr turnŽn, och det har varit švertygande. I gŒr blev man, som de sŠger dŠr borta, bortblŒst. Jag har slut pŒ invŠndningar. Ja, det skulle vara en dŒ. De kunde gŠrna fŒtt hŒlla pŒ ett tag till. Inledningen Šr blŠndande. Fšrsta lŒten Šr “Elevation” i fullt strŒlkastarsken, och fšr fšrsta gŒngen pŒ de spelningar jag sett sprintar Bono varvet runt pŒ det gigantiska hjŠrta som omsluter scenen redan under fšrsta lŒten. Det Šr en uppumpad, uppblŒst till synes ošvervinnerlig frontman som bestŠmt sig fšr att ge allt.

Det kan fšrstŒs vara inbillning, men jag har en liten kŠnsla av att Sverige har en sŠrskild plats i irlŠndarnas hjŠrtan. De rankar Globen-konserten dŠr de spelade “Dancing queen” med Bjšrn och Benny till sina bŠsta och i gŒr ropade Bono “hur Šr lŠget” innan han hšll en liten monolog om att irlŠndarna uppfann svenska sprŒket. Dessutom improviserar han fram en text under upplšsningen av “I will follow” som handlar om nŠr bandet kom till Stockholm och spelade pŒ legendariska klubben Underground fšr tjugo Œr sedan, och nŠr konserten Šr pŒ vŠg att ta slut tackar han Thomas (konsertarrangšren Ema-Telstars starke man Johansson) fšr allt stšd genom Œren.

Showen Šr tvŒ timmar och nitton lŒtar lŒng, vilket Šr kortare Šn bŒde Miami och Kšpenhamn. Och det Šr framfšr allt lŒtarna frŒn senaste albumet som fŒr stryka pŒ foten. I stŠllet kastar U2 in akustiska “Stay (Faraway, so close!)” och oerhšrt vackra “Wake up dead man”. BŠttre Šn tidigare funkar framfšr allt “Beautiful day”, “Until the end of the world” och “The Fly”. Mycket Šr skamlšst men pricksŠkert publikfrieri: en majestŠtisk “Where the streets have no name”, en tung “Pride (In the name of love)” och en omtumlande “Sunday bloody sunday” som denna gŒng klockar in pŒ elva minuter.

AllsŒngen ekar, The Edge gitarr lŒter som tre pŒ en gŒng, rytmsektionen Mullen/Clayton skapar ett elektriskt groove och Bono krŒmar sig, slŠnger sig och šppnar sig. Han Šr som en besatt predikant som fšrsšker frŠlsa publiken i varje sekund. Som i avslutande, himmelska “Walk on”. En lŒt som vŠxer till en psalm och som avslutas med att Bono kastar hŠnderna i luften och sjunger “Hallelujah”. KvŠllens konsert Šr Šven den utsŒld och jag vet inte vad inte vad svarta bšrs-biljetterna kan kosta. Men jag vet en sak. Det Šr vŠrt det.

Images:

All images are © Expressen